Blir nostalgisk när jag tittar tillbaka i min blogg och inser att hur mycket som helst har förändrats i mitt liv sen bara ett år tillbaka. Både till de bättre och det sämre.
Det mesta till det bättre, men det som är de bästa, är också de svåraste. Det går inte att förklara med koder utan att avslöja för mycket, men det finns alltid en viss saknad tillbaka till hur det var förr.
Så är det ju alltid. Ibland vill jag vara 4 år igen och leka med dockor hela dagarna, busa med mina syskon, vara ute med mina kusiner, leka krig med min bror och mina kusiner, leka med barbie och bara bli omhändertagen på det mysiga sättet man blir när man är liten. Men jag menar...vem vill inte vara 4 år ibland? Inte vill man bli äldre och betala räkningar och helt och hållet ta hand om sig själv. Att vara barn måste ju vara den bästa tiden i ens liv, om man har en bra uppväxt!? Samtidigt som man vill bli äldre och ta mer ansvar, inte ha sin mamma och pappa efter sig som tjatar om att man ska ta det lugnt utan istället göra precis vad man vill - så finns det en viss charm i att vara liten, att inte behöva tänka så mycket själv, bara vara precis som man vill, vart som helst, utan att tänka på vad andra tycker. Fast det kanske är det som är meningen med livet? Så kanske det är.. Att det börjar som en lek, men att man sedan lär sig att ta ansvar mer och mer och sedan växer man upp och blir vuxen - och kanske, förmodligen, ger liv till ett barn där vart leken börjar om igen? Kanske är det så ändå. Livets mening.
Fast alla har nog olika syn på vad livets mening är. Men det är en tanke. Man lär sig på vägen, och lever i olika stadier hela tiden, blir äldre och äldre och går igenom en massa saker som ger lärdom för resten av livet.
Och ju mer saker man gör, ju mer lär man sig.
Kanske ju mer misstag man gör ~ ju mer lär man sig?