Fick lite inspiration av min vän Liza, när jag läste hennes blogg för någon dag sen.
Hon skrev att hon blev glad för att hennes pappa förstod att smsa. Så nu börjar jag.

Herregud vad det ska vara svårt för vuxna (mina föräldrar) att smsa.
 Ett lätt svar som ja eller nej går det inte att skriva.

Nej, här ska man börja slå dotterns nummer (mitt) och slösa en jävla massa tid på att vänta på att hon ska svara. När dottern sen svarar börjar föräldern direkt med frågor.
Vad gör du? Vart är du? Med vilka? När kommer du hem? Gick det bra i skolan? Ska du sova hemma? Har du ätit lunch i skolan? Har du mössa?
Sen mina kära vänner.. sen kan man få svaret på frågan man ställde! Efter alla hundraelva frågor om vart man är och vad man har för mössa på sig, då kan de äntligen svara på den lilla, egentligen meningslösa frågan man skrev i smset för en kvart sen. Är du hemma? . Vad i "är du hemma?" är svårt att förstå? Frågan i sig är enkel. Den betyder inte "Snälla mamma/pappa..kan du ringa mig när jag är med mina vänner, prata med mig i 20 minuter av ingen anledning alls och sen förstöra min dag genom att svara ja på att du är hemma..som grädden på moset lixom?"
Nej. Frågan betyder mer "Kan jag komma hem med mina kompisar?
 Alltså, är du hemma?"
Ja.
Okej. Då kommer vi inte!

Nej, så lätt är det inte. Det ska vara dedär telefonsamtalet innan. Man ska helst ha hunnit komma till ytterdörren med alla sina vänner efter sig.
Det är då är det som roligast för föräldrar att säga att de är hemma.

Men det är inte alltid ett telefonsamtal man får. När man vill att mamma/pappa ska ringa, för att man behöver ett vettigt svar, eller iallafall ett långt sms med en förklaring i,
det är då man får ett OK.


Detta är då Liza.. hon är liite häftig. Och cool.

Så nu vet du att jag hämtar inspiration från dig Liza!